~TVINGAR INGEN TILL ATT LÄSA~


Jag känner inget längre. Kroppen är helt bedövad. Det känns bra på något sätt.. Att slippa känna allt.
Men något som fortfarande finns kvar är den lilla rösten i mitt huvud som bara maler på. Den som aldig håller tyst. Den som man önskar skulle hålla käften, men som inte kan. Den som man lyssnar på men som man borde ignorera.
Allting är för mycket. För mycket att ta in och hantera. Allt kommer som vågor som slår omkull en, som gör att det tar en evighet att resa sig upp. 

Jag vill fortsätta skriva, men vill inte tvinga folk till att läsa. Det finns kanske inte någon som bryr sig om att läsa, men jag vet att det finns någon som läser allt jag skriver. Vet inte vem, men någon finns det alltid. 

Nu ska jag "sova" . Hej.

Vart jag än tittar, så ser jag dit ansikte. Det är så frustrerande! Jag vill glömma dig. Radera allt ifrån mitt minne. Men det går inte! Och jag förstår verkligen inte varför. Jag vill det så gärna...

Varför blir det alltid jag som står ensam kvar i slutet? Det är som i en film. Det finns bara en som överlever, dom andra har försvunnit på vägen. Men nu så är det inte på något bra sätt. Dom andra har gått på dom bra vägarna och kommit ut, medans jag fortfarande irrar runt och har ingen aning om vad som är ut eller in. Allting snurrar. Jag vill bara lägga mig ner och hoppas på det bästa. Bara blunda och sedan se vad som händer. Kanske händer det som jag längtar efter, men inte vågar göra, eller så kommer något helt annat och oväntat.
Just nu så hoppas jag på det första alternativet. Det är det som känns rätt för tillfället.

Jag vill bara skrika och sparka. Slå sönder saker. Jag vill, men jag orkar inte. Jag är för trött. Jag har ingen ork längre.
Det jag behöver är någon som förstår. Någon som fattar vad det är jag känner. Inte bara någon som lyssnar och säger saker då och då, utom någon som verkligen förstår.
Jag håller in tårarna så gott det går. Jag försöker se stark ut. Jag har gjort det så många år
så varför kan jag bara inte fortsätta med det?

Denna ständiga ångest. Att vakna mitt i natten av att inte kunna andas. Det känns som om jag ska kräkas. Den river och klöser så himla hårt. Det ända som känns är "monstret" innanför bröstet.

När jag börjar på gymnasiumet ska jag börja om. Jag ska vara den RIKTIGA Johanna. Inte den som jag är nu, den som håller upp en fasad och låtsas som om allt är okej. Om det inte är bra så ska jag inte fejka, jag ska vara den jag verkligen är.
Jag ska ända mig själv. Jag ska försöka förbättra mig. Ända stil, träffa nya kompisar och skaffa lite nytt umgänge.

Hatar skolan av hela mitt hjärta. Hatar att man måste skriva uppsatser på 5-6 sidor om något omöjligt! Seriöst, det går inte! Har suttit och försökt göra so i typ 100 år med det går inte! Hatahatahata!!!

Jag förstår inte. Varför ska det vara så svårt?
Det är alltid jag som är sist. De spelar ingen roll om vad det gäller. Det är alltid jag. Jag är aldrig någons första handsval. Jag har bara tur om jag ens kan komma som andra person.

Varför var det tvunget att bli såhär?
Den ständiga ångesten som klöser i bröstet. Tanken om att vara "perfekt" ekar i huvudet. Oron över att inte bli accepterad.
Hungern gör så att jag känner mig levande. Istället för att ta ut min ilska genom blodet så är det hungern som gör det.
Jag försöker dölja, men det är för jobbigt. Det trycker ner mig ännu mer. Jag vet inte hur mycket längre ner jag kan gå.
Men det som känns mest är blickarna. Blickarna som bränner sig fast vid mig. Och deras tankar. Deras äckliga tankar om mig. Vad dom tycker om mig. Vad dom tror att jag är.
Jag har försökt att bättra mig, men det går inte. Dom kan ändå se igenom min fasad. Muren som jag får bygga om och om igen varje dag. Det blir bara tyngre att bygga. Snart orkar jag inte. Det gör jag inte.
Jag vill att ni ska förstå. Men det kommer ni aldrig att göra. Ingen kommer någonsin att förstå. Det spelar ingen roll, ni kan säga att ni gör det, men jag vet att ni inte gör det. Så försök inte ens. Det är inte värt det.