Varför var det tvunget att bli såhär?
Den ständiga ångesten som klöser i bröstet. Tanken om att vara "perfekt" ekar i huvudet. Oron över att inte bli accepterad.
Hungern gör så att jag känner mig levande. Istället för att ta ut min ilska genom blodet så är det hungern som gör det.
Jag försöker dölja, men det är för jobbigt. Det trycker ner mig ännu mer. Jag vet inte hur mycket längre ner jag kan gå.
Men det som känns mest är blickarna. Blickarna som bränner sig fast vid mig. Och deras tankar. Deras äckliga tankar om mig. Vad dom tycker om mig. Vad dom tror att jag är.
Jag har försökt att bättra mig, men det går inte. Dom kan ändå se igenom min fasad. Muren som jag får bygga om och om igen varje dag. Det blir bara tyngre att bygga. Snart orkar jag inte. Det gör jag inte.
Jag vill att ni ska förstå. Men det kommer ni aldrig att göra. Ingen kommer någonsin att förstå. Det spelar ingen roll, ni kan säga att ni gör det, men jag vet att ni inte gör det. Så försök inte ens. Det är inte värt det.