Jag tror jag går sönder snart. Ångesten klöser mig innanför bröstet. Jag känner att jag sakta,sakta förlorar bitar inom mig. Viktigt bitar. Bitar som gör mig till den jag är. Snart kommer allting vara borta. Kvar kommer det vara ett tom skal.

Det känns som om jag helt plötsigt är obetydlig för världen. Ingen ser mig för den jag verkligen är. När folk pratar med mig är det som om dom pratar igenom mig, inte till mig. 
Allting är förjävligt.