I det här inlägget kommer att förklara lite varför jag har en kontaktperson på BUP, och utan att ta upp en massa personliga saker.


Jag har mått piss i typ 3 år nu och tänkte att det faktiskt var dags att göra något åt det. Så mamma tog och ringde till BUP kliniken och "registrerade" mig eller vad man nu kan kalla det. Sen kanske 2 veckor efter det så kom det ett brev till mig där det stod tid och kontaktperson och en massa sånt. Så nu har jag haft kontakt med dom kanske 4 månader bara. Inte speciellt länge då, men ändå. Det har varit en av mina "hemligheter" för jag fick för mig att om jag berättade det för folk så skulle dom tycka att jag var typ någon psykstörd människa eller något. Men dom som inte kan hantera det, dom finns inte för mig.

Än så länge så har det gått bra alltihopa. Och jag gillar hon som jag har som kontaktperson, och det är ju typ det viktigaste. Man kan ju inte prata öppet om hur man mår med någon man verkligen inte tycker om.

Och jag bestämmde mig för att ta upp det här eftersom jag har svårt att prata om sånt här med folk och för att det kanske var dags. Och jag brukade alltid skylla på att jag skulle på läkarbesök när jag var tvungen att gå tidigare från skolan, och det kanske skulle få folk att tro att jag är allvarligt sjuk eller något, som jag verkligen inte är. Nej, jag är inte "attention whore" som bara skirver det här för att få flera läsare eller något sånt, jag skriver det här för att lätta mitt hjärta. Det är jobbigt att gå runt med saker inom sig. Det vet alla. Alla har någon typ av hemlighet som tynger ner dom grovt mycket. 

Och en sak till bara: Det ligger en massa olika saker bakom mitt dåliga mående, men som jag sa precis i början, jag tänker inte gå in på allt eftersom jag inte är redo att berätta allt, speciellt inte så här ofentligt. Om jag ska berätta det så ska jag göra det först och främst inför dom jag älskar och står närmast mig.

Nej nu blev det ett väldigt långt inlägg! Undrar om någon ens orkar läsa det..? Annars var ju allt bara väldigt onödigt...