Jag skrev ju om det här igår som dom flesta av er antagligen såg, men jag kan väl lika gärna skriva om det igen.

Kärlek anses ju vara helt underbart och fint. Men inte enligt mig.
Det är bara jobbigt. Visst, jag vill självklart ha någon vid min sida som jag kan lita på och som lyssnar på mig och bryr sig om mig. Men det jag inte orkar med är att man alltid måste vara tillgänglig. Svara när den personen ringer eller smsar även fast man inte orkar.
För mig så vara kärlek inte föralltid, det är bara tillfälligt. Det är det som också är jobbigt, hjärte sorgen. Att man alltid på något sätt kan bli sårad. Alltid.